Tempelherreordens syfte med denna sida är att, baserat på tillförlitliga källor, informera om vårt ursprung och härigenom också skingra en del myter och irrläror om Tempelherreorden.
Ordens stadgar och ritualer grundar sig på ursprungliga dokument och texter såsom:
- La Regle, Tempelherreordens Regula författad i Troyes 1128 av Sankt Bernhard av Clairvaux och fastställd av påven Honorius II.
- La Charte de transmission, utgivet 1324 av Stormästaren F. Jaean-Marc Larmenius.
- Statuts des Chevaliers de l'Ordre du Temple, antagna av Generalkonventet i Versailles 1705.
- Statuts des Chevaliers, reviderad 1946.
Tempelherreordens motto sedan 1100-talet är:
Icke åt oss, Herre, Icke åt oss, utan åt Ditt namn giv äran
Bibeln , Psalm 115
De åtta Riddardygderna
- Heder och Ära - De som törstar efter rättfärdighet
- Hjälpsamhet mot fattiga och sjuka - De barmhärtigt
- Vördnad för kyrkan - De renhjärtade
- Dödsförakt - De som förföljs
- Fromhet - De som håller fred
- Tapperhet - De som sörjer
- Frikostighet - De ödmjuka
- Trofasthet - De fattiga i anden
De nio riddarna
Vår Orden: ”Ordre Souverain et Militaire du Temple de Jerusalem” – grundades i Palestina år 1118 – av nio (9) franska Riddare.
- Huges de Payens (ordens första stormästare)
- Goffroi de Saint Omer
- André de Mountbard (onkel till Saint Bernard - ledare av Cistercienserorden)
- Gondemar of Portugal
- Paye de Mondesir
- Robert de Craen (ordens andre stormästare)
- Godefroy Rigaud av Toulouse
- Geoffroy Bisol av Provance
- Archambaud de Saint Agnan
Tempelherreordens historia
Förord
Denna indelning följer endast delvis den internationella Tempelherreordens anvisningar eftersom i denna redovisning slutar den äldre historien 1314 och inte 1705. Det finns en period mellan 1314 och 1705 där det finns mycket få egentliga fakta som dokumenterats. Det är just under denna period som mycket av sägnerna runt Tempelherreorden uppstått. Denna period har därför fått namnet "okänt", precis som kartritare för länge sedan benämnde outforskade områden.
‡ Äldre historia (1118-1314)
- Grundandet (-- 1129)
- Under påvedömet (1129-1314)
‡ Okänt (1314-1705)
‡ Modern historia (1705-1932)
- 1705-1804
- Orden blir offentlig (1804-1932)
‡ Nutida historia (1932 till idag)
Detta dokument behandlar främst den äldre historien och då med kraftsamling från 1118 till 1314. Efter 1314 till 1932 är väldigt lite dokumenterat om orden, däremot finns en mängd legender och skrönor som inte återges här. Istället har utrymme ägnats åt att beskriva den medeltida ordens organisation, verksamhet, utrustning, seder och bruk m m. Dokumentet är en översättning från källor på engelska och eventuella språkliga felsteg återfaller på krönikören.
Uppgång
Vår orden Kristi och Salomos tempels fattiga riddare grundades 1118 eller året därefter av nio (9) Riddare. Dessa var Hugo av Payens, Gottfrid av Saint-Omer, Andre de Montbard, Gondemar, Payen de Mondesir, Robert de Craon (även kallad Frere Roral), Godefroy Rigaud, Geoffroy Bisol samt slutligen Archambaud de Saint Agnan. Bakgrunden var att efter det att Jerusalem återövrats 1099 under det Första korståget ökade antalet pilgrimer som ville besöka de som de kallade de heliga platserna. Medan staden Jerusalem var under relativt säker kontroll var inte resten av det som kom att kallas det Heliga landet eller Outremer det. Det fanns otaliga rövare och pilgrimerna slaktades, ibland i hundratal då de försökte företa resan mellan hamnstaden Jaffa och det Heliga landet. För att vara tydlig finns en distinktion mellan det Heliga landet och Outremer där det Heliga landet är ett vidare begrepp och Outremer i detta fall syftar till de av korsfararna erövrade furstendömena som t ex Jerusalem och Antiochia.
1120 fick Hugo de Payens företräde för kung Balduin II av Jerusalem och Warmund, patriark av Jerusalem. De Payne föreslog upprättandet av en religiös riddarorden med uppgift att skydda dessa pilgrimer. Kung Balduin och Patriark Warmund godtog förslaget och tilldelade den nya orden en flygel i det kungliga palatset på Tempelberget i den från muslimerna erövrade Al-Aqsa moskén. Tempelberget hade sin egen mystik därför att det låg ovanpå vad man trodde var ruinerna efter kung Salomos tempel, därav namnet Kristi och Salomos tempels fattiga riddare. Och orden var fattig och var beroende av donationer för att överleva. Symbolen av de två riddarna på en häst är ett av ordens äldsta sigill och skulle betona ordens fattigdom.
Tempelherreordens fattigdom varade inte så länge. Den hade en mäktig förespråkare i Sankt Bernhard av Clairvaux som hade en ledande ställning inom kyrkan och var brorson till en av grundarna av Tempelherreorden, André de Montbard. Bernhard stöttade orden kraftfullt och 1129, vid kyrkomötet i Troyes, ledde han en grupp framstående präster som officiellt godkände orden i kyrkans namn. Genom denna formella välsignelse blev Tempelherreorden ett favoriserat objekt för välgörenhet i form av pengar, land, affärer och adliga söner från familjer ivriga att stödja kampen för det Heliga landet. År 1139 erhöll orden ytterligare en stor förmån, då påve Innocent II i en påvlig bulla undantog orden från att lyda under lokala lagar. Detta innebar att tempelherrarna kunde fritt passera alla gränser, behövde inte betala skatt och var undantagna all överhöghet utom påvens.
Genom sitt tydliga uppdrag och goda resurser växte orden snabbt. Ordens riddare utgjorde ofta förtrupp vid viktiga slag under korstågen eftersom riddarna i sina tunga rustningar på sina stridshästar snabbt kunde bryta igenom fiendens linjer. En av deras mest berömda segrar kom vid slaget vid Montgisard 1177 där 500 tempelriddare med understöd av infanteri besegrade Saladins armé på över 26 000 man.
Även om ordens huvuduppgift var militärt betingad var relativt få av medlemmarna stridande. De övriga utgjorde stöd åt riddarna och skötte den finansiella infrastrukturen. Tempelherreorden fick, trots att de enskilda medlemmarna hade avlagt löfte om fattigdom, kontroll över förmögenheter utöver de rena donationerna. En adelsman som var intresserad av att delta i ett korståg kunde placera alla sina tillgångar under Tempelherreordens förvaltning medan han var borta. Genom att öka sin förmögenhet på detta sätt inom såväl kristendomen som Outremer började orden 1150 utfärda kreditbrev till pilgrimer som färdades till det Heliga landet. Pilgrimer deponerade sina värdesaker hos ett av Tempelherreordens lokala administrationer (preceptorier) innan avresa, fick ett dokument som visade värdet på deras deponering och använde detta dokument för att få ut sina pengar då de kom till det Heliga landet. Detta innovativa arrangemang var en tidig form av banktjänster och det förbättrade säkerheten för pilgrimerna genom att de blev mindre attraktiva för tjuvar samtidigt som det fyllde på ordens skattkistor.
Med hjälp av denna blandning av donationer och affärstransaktioner etablerade tempelherrarna ett finansiellt nätverk över hela den kristna världen. De anskaffade stora landområden, både i Europa och Mellanöstern; de köpte drev farmer och vingårdar; de byggde kyrkor och slott; de var inblandade i tillverkning, export och import; de hade sin egen flotta och under en period ägde de hela Cypern. Tempelherreorden kan utan tvekan sägas vara världens första multinationella företag.
Nedgång
I mitten av 1100-talet, började krigslyckan vända sig mot korstågen. Den muslimska världen hade nått en högre grad av enighet under kompetenta ledare som Saladin och motsättningar uppstod mellan olika kristna åsiktsriktningar i och kring det Heliga landet. Tempelherrarna var också till och från i konflikt med två av de andra militära ordnarna, Hospitalerna och Tyska orden och decennier av interna motsättningar försvagade de kristnas ställning såväl politiskt som militärt. Efter ett antal misslyckade kampanjer där tempelherrarna deltog, bland annat slaget vid Hattin, erövrades Jerusalem av Saladins styrkor 1187. Korsfararna återtog Jerusalem 1229, dock utan stöd av tempelherrarna, men staden hölls enbart under kort tid innan den återtogs av turkarna 1244.
Tempelherrarna blev tvungna att omgruppera sitt högkvarter till andra städer norrut som till exempel hamnstaden Acre, vilken de höll hela nästa århundrade. Acre förlorades 1291 tillsammans med de sista av deras befästningar på fastlandet. Förlusten av Acre var en svidande förlust inte bara för Tempelherreorden utan även för hela kristendomen och många ansåg att förlusten var tempelriddarnas fel. Ordens högkvarter flyttades till Limassol på Cypern (se bilden) och man behöll den lilla ön Arwad. År 1300 försökte tempelherrarna tillsammans med mongolerna genomföra en samordnad operation mot muslimerna från Arwad. År 1302 förlorade emellertid orden Arwad till mamlukerna och därmed sitt sista fotfäste i det Heliga landet.
Då Tempelherreordens militära uppgifter minskade i betydelse minskade även stödet till orden. Situationen var dock komplicerad eftersom orden under nästan 200 år hade blivit en del av det dagliga livet inom kristendomen. Ordens tempelhus, spridda i hundratals över Europa och Främre orienten, gav den en omfattande utbredning på lokal nivå. Tempelherrarna fortsatte sin mycket affärsdrivande verksamhet och många européer hade daglig kontakt med ordens nätverk, till exempel genom att arbeta på någon av ordens gårdar eller vingårdar eller genom att använda orden som bank. Orden var fortfarande inte underordnad lokala makthavare vilket överallt gjorde den till en stat inom staten. Dess stående armé kunde fortfarande passera alla gränser obehindrat trots att den inte längre hade ett tydligt definierat uppdrag. Denna situation höjde spänningen gentemot vissa europeiska stater, särskilt som tempelherrarna visade intresse för att grunda sin egen stat i likhet med vad Tyska orden hade gjort i Preussen och Hospitalerna/Johanniterna på Rhodos.
Arresteringar, anklagelser och upplösning
År 1305 skrev den nye påven Clement V både till Tempelherreordens stormästare Jacques de Molay och Hospitalerordens stormästare Fulk de Villaret eftersom han ville diskutera möjligheterna att slå ihop de två ordnarna. Ingen av dem var positiva till förslaget men påven framhärdade och 1306 inbjöd han de båda stormästarna till Frankrike för att diskutera saken. De Molay anlände tidigt 1307 men de Villaret blev fördröjd i flera månader. Medan de väntade diskuterade de Molay och Clement anklagelser om brott som skulle ha gjorts två år tidigare av en utesluten riddare. Dessa anklagelser hade tagits upp av kungen av Frankrike och hans ministrar. Man kom generellt överens om att anklagelserna var falska men Clement skickade ändå en skriftlig begäran till Filip IV (även kallad den Sköne) om hjälp med undersökningen. Enligt en del historiker beslöt Filip IV, som redan hade stora skulder till Tempelherreorden, att agera mot orden för att på så sätt kunna frigöra sig från sina skulder. Nya studier betonar också den franske kungens politiska och religiösa motiv. Det verkar som att genom att "upptäcka" och undertrycka tempelherrarnas kätteri skulle kungaätten Capet kunna kräva att besitta grunden för den påvliga teokratin. Fallet med tempelherrarna skulle bli det sista steget att lägga beslag på denna grund, vilket hade påbörjats redan under konflikten med påve Bonifacius VIII. Genom att vara den yttersta försvararen av den katolska tron, skulle den franske kungen omges med en kristusliknande aura som placerade honom över påven. Det som stod på spel i rättegången mot tempelherreorden var skapandet av en kunglig teokrati. I ett slag kunde Filip IV bli såväl skuldfri som den mäktigaste härskaren i Kristendomen.
Fredagen den 13 oktober 1307 beordrade Filip IV att de Molay och ett stort antal franska tempelherrar skulle arresteras. Tempelherrarna anklagades för ett flertal brott inkluderande avfällighet, avgudadyrkan, kätteri, obscena ritualer och homosexualitet, ekonomisk korruption, bedrägeri och hemlighetsmakeri. Många av de anklagade bekände efter att ha torterats och dessa bekännelser åstadkom skandal i Paris även om de hade erlagts efter tortyr. Alla förhör nedtecknades på ett 30 meter långt pergament.
Påve Clement gav efter för Filips krav på att utfärda en påvlig bulla den 22 november 1307. I den beordrades alla kristna monarker att arrestera alla tempelherrar och beslagta deras tillgångar. Clement beordrade vidare påvliga utfrågningar för att fastställa tempelherrarnas skuld eller oskuld. När de väl hade befriats från inkvisitionens tortyr tog många tempelherrar tillbaka sina bekännelser. År 1310 blockerade dock kung Filip detta genom att använda de tidigare framtvingade bekännelserna som underlag för att bränna dussintals tempelherrar på bål.
Då Filip IV hotade med militära åtgärder om inte påven uppfyllde hans önskemål, gick påven Clement V med på att upplösa orden, motiverande detta med den skandal som hade uppstått i samband med bekännelserna. Vid kyrkorådet i Vienne 1312 lät han utfärda ett antal påvliga bullor, bland dessa Vox in excelso vilken formellt upplöste orden och Ad providam, vilken lämnade över de flesta av ordens tillgångar till Hospitalerorden.
Vad hände med ledarna för tempelherreorden? Den åldrige stormästaren Jacques de Molay som hade bekänt efter tortyr, återtog sin bekännelse liksom preceptorn för Normandie, Geoffroi de Charney, som även han insisterade på att han var oskyldig. Båda två förklarades skyldiga till att vara återfallskättare och de dömdes att brännas levande på bålet i Paris 18 mars 1314. Innan de Molay återtog sin bekännelse hade han erbjudits livstids fängelse i ett slott under relativt goda förhållanden. De Molay sades vara trotsig in i det sista och begärde att bli bunden så att han kunde stå vänd mot Notre Dame med händerna knäppta i bön. Enligt sägen ska han ha ropat från bålet att både Clement V och Filip IV snart skulle möta honom inför gud. Clement V dog bara en månad senare och kung Filip dog i en jaktolycka innan året var slut.
När de sista av ordens ledarskap var borta de återstående tempelherrarna i Europa blev antingen arresterade och rättsligt prövade i den påvliga undersökningen (där nästan inga fälldes), togs in i andra ordnar som Hospitalerna eller pensionerades och tilläts leva sina återstående dagar i fred. Genom påvligt påbud överfördes Tempelherreordens ägodelar till Hospitalerorden som också införlivade många tempelherrar i sin order. I praktiken kan upplösandet av Tempelherreorden ses som en form av sammanslagning av de två rivaliserande ordnarna. Hospitalerorden fortsatte sin verksamhet och blev och är känd under namnet Malteserorden. Några av tempelherrarna flydde till områden utanför påvlig kontroll som Skottland och till Schweiz. En teori är att det var dessa tempelherrar som organiserade och utbildade schweizarna till de fruktade soldater de blev under medeltiden och senare. Tempelherrarna i Portugal ändrade helt enkelt namn till Kristi riddare.
Chinonpergamentet
I september 2001 upptäcktes ett dokument känt som Chinonpergamentet, daterat 17-20 augusti 1308, i Vatikanens hemliga arkiv av professor Barbara Frale. Tydligen hade dokumentet arkiverats på fel plats 1628. Det är ett protokoll från tempelherrarnas rättegång och visar att Clement friade tempelherrarna från kätteri, liksom ett annat Chinonpergament från den 20 augusti 1308. Detta var ställt till Filip IV där det stod att alla tempelherrar som hade erkänt kätteri hade återförts till sakramentet och kyrkans hägn. Detta andra Chinonpergament har varit väl känt av historiker efter att ha publicerats både 1693 som 1751.
Den Romersk Katolska kyrkans nuvarande inställning är att förföljelserna mot Tempelherreorden var orättvisa, det fanns inget grundläggande fel med orden eller dess regler och att påve Clement V tvingades till att vidta åtgärder på grund av den stora skandalen och genom kung Filip IV:es dominerande inflytande och dessutom var han även var släkt med Clement.
För ytterligare information läs gärna Karl-Axel Norbergs essä om Chinonpergamentet eller på denna hemsida här.
Organisation
Tempelherrorden var organiserad som en religiös orden liknande S:t Bernhards Cistercianerorden, vilken betraktades som den första effektiva internationella organisationen i Europa. Strukturen hade en starkt auktoritär ledning. Varje land som hade en stark närvaro av tempelherrar (Frankrike, England, Aragonien, Portugal, Poitou, Apulien, Jerusalem, Tripoli, Antiochia, Anjou, Ungern och Kroatien hade en ordensmästare för orden i den regionen). Alla lydde under stormästaren som utnämndes på livstid. Denne övervakade såväl de militära insatserna i öst som de finansiella tillgångarna i väst.
Det finns inga exakta uppgifter på antalet inom orden, men som mest uppskattas antalet till mellan 15 000 och 20 000 tempelherrar av vilka ungefär en tiondel var riddare.
Det fanns en trefaldig uppdelning av grader inom Tempelherreorden; de adliga riddarna, de icke-adliga sergeanterna och kaplanerna. Tempelherrarna dubbade inga till riddare så alla som ville bli riddare i orden måste redan vara en dubbad riddare. De var utrustade som tungt kavalleri och hade tre eller fyra hästar och en till två väpnare. Väpnarna var vanligtvis inte tempelherrar utan hyrdes för en fastställd period. Sergeanterna var hantverkare och administratörer och förvaltade många av ordens europeiska egendomar. I korsfararländerna stred de vid sidan av riddarna i egenskap av lätt kavalleri. Många av ordens högsta befattningar var reserverade för sergeanter. Kaplanerna utgjorde den tredje tempelherregraden. De var smorda präster som såg till tempelherrarnas andliga behov. Alla tre graderna bar ordens röda kors.
Uppträdande och klädsel
Det var Bernhard av Clairvaux och grundaren Hugues de Payens som skapade den särskilda uppträdandekoden för Tempelherreorden, känd som det Latinska regelverket för moderna historiker. Dess 72 klausuler definierade det idealiska uppträdandet för riddare, som till exempel vilka kläder de skulle bära och hur många hästar de fick ha. Riddarna skulle äta under tystnad, bara äta kött tre gånger i veckan och inte ha fysisk kontakt av något slag med kvinnor, inte ens från den egna familjen. Efterhand som orden växte ökade antalet riktlinjer för att till slut omfatta flera hundra.
Riddarna bar en vit vapenrock med rött kors över rustningen och en vit mantel, också med rött kors. Servienterna (sergeanterna) bar en svart tunika med ett rött kors på framsidan och en svart eller brun mantel. Bilden till höger visar ett exempel på hur klädseln kunde se ut på en riddare och hans servient (sergeant) under 1200-talet. Enligt regelverket skulle riddarna alltid bära manteln, de fick inte ens äta eller dricka om de inte bar den.
Det röda korset som tempelherrarna bar var en symbol för martyrskap och att dö i strid var ansett en stor ära som skulle säkerställa en plats i himlen. Det fanns en tvingande order att ordens krigare aldrig skulle kapitulera om inte ordens fana hade fallit och även då skulle de i första hand omgruppera till en av de andra kristna ordnarna. Endast efter det att alla fanor hade fallit tilläts de lämna slagfältet. Denna kompromisslösa attityd, tillsammans med deras rykte om mod, deras utmärkta träning och tunga beväpning gjorde tempelherrarna till ett av de mest fruktade stridande förbanden under medeltiden.
Invigningen, känd som reception, i orden, var en djup förbindelse och utfördes som en allvarsam ceremoni. Utomstående var inte välkomna att bevittna ceremonin, vilket bidrog till att väcka inkvisitorernas misstankar under de medeltida rättegångarna. Nya medlemmar måste frivilligt skänka sina förmögenheter och ägodelar till orden och lova att leva i fattigdom, kyskhet, gudfruktan och lydnad. De flesta gick med för livstid även om några tilläts gå med under en begränsad tid (Arn Magnusson i 21 år). Ibland fick en gift man gå med om han hade sin hustrus tillstånd men han fick inte bära den vita manteln.
Modern historia
Berättelsen om förföljelserna och den plötsliga upplösningen av den hemlighetsfulla och mäktiga Tempelherreorden har lockat många andra grupper att använda påstådda förbindelser med Tempelherreorden för att förstärka deras egen framtoning och mystik (se t ex Frimurarna). Det finns ingen klar historisk koppling mellan den Tempelherreorden som ströks ur den katolska kyrkans rullor 1309 med någon av de moderna organisationer som uppstått. Med undantag för den bannlysta Skotska orden framträdde den första 1705. Den grundades av hertigen av Orléans och förefaller ha försvunnit någonstans i dimmorna av den franska revolutionen. Nästa försök gjordes av Bernard-Raymond Fabré-Palaprat som startade en orden med liknande namn.1804 vilken av många ses som grunden för de tiotals ordnar med samma eller liknande namn som existerar idag. År 1853 erkände Napoleon III formellt Tempelherreorden (OSMTH). Då Napoleon III tvingades abdikera 1871 upphörde dock det kejserliga patronaget.
Nutida historia
Det förefaller som att den gren som vi tillhör i Sverige och Skandinavien kan ha grundats så sent som 1932 i Bryssel. Den nuvarande stormästarens Gérard Willery (Frankrike) valdes till Stormästare 28:e november 2018.
Vår orden omfattar 55 enheter över hela världen varav 40-45 priorat och omfattar mer än 5 000 riddare. Bland de senast tillkomna prioraten kan nämnas Ryssland och Rumänien. Den 21-23 mars 2014 ett konvent och minneshögtid i Paris på 700-årsjubiléet av den siste stormästaren Jacques de Molays död. Vår orden är inte längre en rent katolsk orden utan är en kristen ekumenisk orden i sin bästa bemärkelse.
Vår orden idag agerar enligt de grundläggande traditionerna från de medeltida tempelherrarna, vårdande andan från men inte påstående att vi är den gamla ordens direkta arvtagare som grundades 1118 och upplöstes av påve Clement V 1312.
Ladda ner Den kristna världen 1118
Taking the cross
Från pilgrim till Kristi soldat!
Ända sedan 700-talet hade västerländska kristna genomfört s.k. botgöringsresor till heliga platser, helgongravar etc. Dessa resor utfördes oftast av enskilda individer och små grupper. Ibland genomförde man också större expeditioner. Den största upplevelsen var naturligtvis att besöka det Heliga landet. Under 900-talet började man på initiativ av Benediktinermunkar ur Cluny-rörelsen, att genomföra organiserade resor till Palestina. Snart var pilgrimsresor till Jerusalem en etablerad företeelse. Ur dessa pilgrimsresor växte så småningom korstågen fram. Det engelska ordet "crusade" (sv. korståg) kommer ifrån "cross" (sv. kors). När kristna soldater gav sig iväg på pilgrimsfärd till det heliga landet (Palestina) så "tog de upp korset". Med detta menades att man avgav ett löfte om att bege sig till de heliga platser i Palestina som förknippades med Jesus Kristus. Trots att dessa fredliga pilgrimsfärder efterhand utvecklades till direkta krigsföretag, såg korsfararna sig själva som pilgrimer. Detta visar sig i den terminologi och de ritualer som hängde samman med pilgrimsresorna. Eden som korsfararna avlade, liksom de privilegier de erhöll och de förpliktelser som de åtog sig, växte fram ur pilgrimsritualerna.
En utbredd föreställning var att de som dog under ett korståg fick sina synder förlåtna och hade en given plats i himlen, de sågs som martyrer för den kristna tron. Från början hade nog kyrkan menat att korsfararna skulle bli förlåtna för "synder" som begåtts mot kyrkan och dess dogmer i detta livet. I den allmänna föreställningen utökades dock denna förlåtelse till att också gälla det hinsides livet, en föreställning som snart också accepterades av kyrkan själv. Även på det materiella planet erhöll korsfararna privilegier. Deras familjer såväl som deras egendomar och ägodelar erhöll skydd under deras resor. Den armé som begav sig mot Jerusalem år 1096 var tungt beväpnad och ämnade strida för den kristna tron. Det handlade alltså inte om pilgrimer som beväpnat sig för sin egen säkerhets skull. Kyrkan var följaktligen tvungen att förankra och motivera detta krigsföretag inom ramarna för den kristna tron. Här stod man uppenbarligen inför ett problem. Hur skulle man motivera direkta krigshandlingar när kristendomens grundpelare, Jesus Kristus, uppmanat sina efterföljare att "vända andra kinden till"?
Många av kyrkans män såg också korstågen som helt oförenliga med det kristna budskapet. Krigarkulten var djupt rotad i det västerländska medvetandet, en krigarmentalitet som gick tillbaka till de krigiska germanska stammarna som under den tidiga medeltiden hade införlivats i den europeiska kristenheten. Detta faktum innebar att kyrkan inte kunde göra något annat än att kompromissa. För att rättfärdiga korstågen vände man sig till Gamla Testamentet. Det hänvisade bl.a. till Moses bestraffning av de av Israels folk som dyrkade den gyllene kalven. Man pekade också på St. Augustinus tal om de förutsättningar som krävs för att man skall kunna rättfärdiga krigshandlingar; "just cause, right intention and legitimate authority". Påven och de av kyrkans präster som var positiva till korstågen var också måna om att framställa korstågen som ett defensivt försvar mot Islams angrepp på "our lands". Korsfararna såg sig själva som trogna tjänare vilka skyndade till undsättning när deras Herre blev angripen, men de såg också möjligheten att hämnas sin Herre.
C-uppsats (10 poäng) i religionsvetenskap av
Thomas Svensson, Göteborgs universitet
Ladda ner uppsatsen
Riddaren i Fält
I Regulan, Tempelherreordens tjänstereglemente, fanns detaljerade föreskrifter för allt som berörde Orden: dess verksamhet och organisation, föreskrifter för upptagning av nya riddare, utrustning och klädsel, taktik och stridsteknik m.m. De meniga i Ordens styrkor utgjordes av Riddarna respektive servienterna (de tjänande bröderna).
Riddarna tilläts ha en väpnare och tre hästar, ibland också en fjärde efter Stormästarens beslut. Riddarens pansrade kroppsskydd bestod av hjälm med ringkrage, brynja, axelskydd, stridshandskar samt ben- och fotplåtar. Under brynjan bars en vadderad läderrock. Pansarskyddet kompletterades av en triangelformad sköld med lätt kurvade vertikala sidor. Riddarens huvudvapen var en lång lans och ett rakt, tvåeggat svärd. Därutöver bar han en turkisk spikklubba, en kraftig stridsdolk samt två mindre knivar för vardagsbruk. I den personliga klädesutrustningen ingick den vita manteln, flera omgångar byxor, skjortor och vita överklädnader, tunika, slängkappa m.m. I tross packningen ingick halmmadrass, filtar, persedelpåsar samt fältflaskor och utspisningsmateriel. Det inses lätt, vilken roll väpnaren och reservhästarna spelade från logistisk utgångspunkt.
Den andra gruppen meniga, servienterna (sergeanterna), bar en svart tunika med det röda Ordenskorset på fram respektive baksida, samt en svart eller brun mantel. Då deras uppgifter i strid var begränsade, inskränktes deras kroppsskydd till en enkel järnhjälm, en ärmlös brynja samt benplåtar. Servienten tilläts ha två hästar.
När under medeltiden två europeiska härar möttes i en batalj var detta att betrakta som en utveckling av duellen, i vilken två antagonister möttes, för att med vapen i hand avgöra en tvist som inte kunnat lösas på annat sätt. På ett slutet fält, avgränsat av åskådarna, möttes duellanterna, först till häst, snart till fots när hästarna blivit obrukbara. De stred med svärd, stack med sina dolkar och slog varandra med pansrade nävar, till dess den ene erkände sig besegrad. Men de berörda furstarna tvekade i längden att utkämpa ett sådant riskfyllt envig:
hellre ville de ha med sina vänner och anhängare, ja, alla sina styrkor. En omåttligt utvidgad duell förvandlades på så sätt till ett slag, en batalj. Stridens yttersta syfte var att mattsätta en av kungarna, som i praktiken var den ende av högre ståndspersonerna, som fick dödas. Slagen blev därför ytterligt sällsynta: allt fanns ju att förlora för de båda härförarna!
När slaget slutligen kom att äga rum, skedde det först efter närmast rituella förberedelser:
bönsägelser, fredseder, botgörardräkt, absolution, bannlysning av motståndarna etc. Trupperna ställdes upp i tredelade formationer mittemot varandra. På given signal startade så striden. Upplösningen blev normalt att den ene härföraren tog till flykten, varvid hela hans centrala formation upplöstes, och i nästa skede hela hans här. Då dödshotet svävade blott över härföraren blev manspillan under en sådan europeisk riddarbatalj försumbar. I slaget vid Brémule i Normandie år 1119 (tiden för Tempelherreordens grundande) mellan den franske kungen Ludvig VI och den segrande Henrik I av England dödades blott tre av mer än 900 stridande riddare.
Tempelherrarnas taktiska och stridstekniska grund utgjordes av de beridna riddarnas häftiga anfall en kavallerichock. Riddaren höll tyglar och sköld i sin vänstra hand medan han höll lansen i sin högra hand, antingen hårt pressad under armen eller svingad i en våldsam stöt. Attacken skedde i full galopp, varvid lansen även kunde brukas som ett kastspjut. Om lansen blev obrukbar eller tappades, drog riddaren sitt svärd. Individuell skicklighet och personligt mod gav riddarhären högt anseende i Östern.
De fientliga styrkornas viktigaste komponent var den beridne bågskytten. Denne bar lätta vapen, hade begränsat kroppsskydd samt red en snabb, väl inriden häst. Hans främsta vapen var en kompositbåge: en kärna av trä, insidan förstärkt med horn, som kunde ta upp och lagra kompressionskrafterna, samt sen förstärkning som gav ökad elasticitet, allt medgivande en skottvidd av ca 60 m. När hundratals, kanske tusentals bågskyttar i snabbt tempo avfyrade sina pilar blev effekten förödande. Snabbhet, rörlighet och flexibilitet var alltså utgångspunkten för den saracenska taktiken:- Man höll sig på försiktigt avstånd från Tempelherrarna och kunde därmed välja rätt ögonblick för attack eller reträtt.
- Skenreträtter, ofta av lång varaktighet, användes för att splittra riddarstyrkorna.
- Anfall skedde vanligtvis i riddarnas flank eller rygg, en taktik som låg utom européernas erfarenhet.
- Riddarna tvingades till strid under förflyttning, för vilket de ej var tränade.
- Saracenerna var skickliga att under ritt nyttja pil och båge från hästryggen.
Tempelherrarnas viktigaste motåtgärd blev att ytterligare skärpa den redan strikta disciplinen: fiendens provokationer och lister fick under inga omständigheter leda till oöverlagda individuella motattacker, som bröt formationen, något som underströks i Regulan. Behovet av skydd under marsch ledde till att särskilda arriärgarden, bemannade av ordensriddare sattes upp. För spaning och flankskydd organiserades regionalt rekryterat lätt kavalleri, de s.k. turkopolerna.
Till skillnad från slagfältets relativt oblodiga verklighet vid de glest förekommande bataljerna mellan europeiska riddarhärar, utkämpades strider mot "de otrogna" under påtagligt dödshot för såväl riddare som andra soldater. Jag ger här några exempel på förlustsiffror bland Tempelherrar:
Hattin och Cresson (1187) 290 döda (varav flertalet avrättade som fångar på order av Saladdin) Darbsak (1188) 100 döda (av 120 deltagare) La Forbie (1244) 267 döda (av 300 deltagare) Mensura (1250) 280 döda.
I beaktande av att Tempelherreordens totala styrkor i Östern i slutet av 1100-talet bedöms ha utgjorts av 600 riddare och 2000 servienter, är förlusterna oerhörda. Kungariket Jerusalem förlorade i praktiken alla sina riddare!
Att i första hand tänka på dessa förluster som förluster i människoliv är naturligt. Men varje död riddare representerade också en avsevärd ekonomisk investering. Förlusterna vid La Forbie beräknas ha motsvarat hela 10% av det franska kungarikets årsinkomst!
Det syns uppenbart, att Tempelherrarna under krigen i och kring det Heliga Landet tvangs att acceptera en sorts paradigmskifte. De taktiska och stridstekniska grunderna tvangs till väsentliga revideringar. De till stor del regelstyrda slagen mellan europeiska härar, där höga riddarideal respekterades och försvarades, blev istället blodiga tillställningar med fysisk likvidering av motståndarna som slutpunkt. Något tal om att besegrade och tillfångatagna riddare skulle övergå till motståndarsidan var icke aktuellt: hellre - som vid Hattin - mötte man bödelssvärdet.
Vad jag här kortfattat sökt beskriva, är inledningen till de efterhand alltmer gammalmodiga riddarhärarnas försvinnande från slagfältet. Samtidigt kvarlevde riddarkulturen ända in under senmedeltiden med heraldiska system, höviska seder och - inte minst - tornerspelen, där riddarens höga status kunde bibehållas.
Kvar levde - och förhoppningsvis lever vidare - riddarnas hederskodex, såsom Dick Harrison formulerar det:
"Att skydda de svaga, att hålla sina löften och att tappert invänta faran...Alla, som i våra dagar sålunda blottlägger sitt civilkurage, kan med gott samvete räkna frändskap med forna dagars idealriddare"
Jan Rosenberg, Storofficer
Storsekreterare em
Anpassat för webben av KThO Björn Lizska
Stormästare (Grand Masters)
1118-1136 Hugues the Payens
1136-1149 Robert de Craon
1149-1152 Everard des barres
1152-1153 Bernard de Tremalai
1153-1156 Andrew the Montbard
1156-1169 Bertrand de Blanche Fort
1169-1171 Philip the Naplous
1171-1179 Odon de St . Amand
1180-1184 Amaud the Toroge
1185-1189 Gerard de Ride Fort
1191-1193 Robert de Sable
1194-1200 Gilbert Erail
1201-1209 Philippe de le Plessis
1210-1219 Guillaume de Chartres
1219-1232 Pierre de Montaigue
1232-1244 Armand de Perigord
1244-1247 Richard de Bures
1247-1250 Guillaume de Sonnac
1250-1256 Renaud the Vichiers
1256-1273 Thomas Berard
1273-1291 Guillaume de Beaujeau
1291-1293 Thibaud Gaudin
1294-1314 Jacques de Molay
Charter of Transmission
1314-1324 John -Marc Larmenius
1324-1340 Thomas Theobald of Alexandria
1340-1349 Arnaud the Braque
1349-1357 Jean de Claremont
1357-1381 Bertrand du Guesclin
1381-1392 Bernard Arminiacus
1419-1451 Jean Arminiacus
1451-1472 Jean de Croy
1472-1478 Bernard Imbault
1478-1497 Robert Leononcourt
1497-1516 Galeatius the Salazar
1516-1544 Philippe Chabot
1544-1574 Gaspard the Galtiaco Tavanensis
1574-1615 Henri de Montmorency
1615-1651 Charles de Valois
1651-1681 Jacques Ruxellius the Granceio
1681-1705 Jacques Henri Duc de Duras
1705-1724 Philippe , Duc d'Orleans
1724-1737 Louis Augustus Bourbon
1737-1741 Louis Henri Bourbon Conde
1741-1776 Louis-Francois Boubon Conti
1776-1792 Louis Hercule Timoleon , Duc de Cosse Brissac
1792-1804 Claude- Mathieu Radix the Chavillon
Ordo Supremus Miltaris Temples Heirosolimytani (O.S.M.T.H.)
1804-1839 Bernard Fabre - Palaprat
1839-1840 Sir William Smith
1840-1850 Edward VII. d'Angleterre et George V. de Hanovre
1850-1866 Narcisse Valleray (Regent)
1866-1892 A.G.M. Vernois (Regent)
1892-1894 Josephin Peladan (Regent)
1894-1934 Secretariat International Reims
1934-1935 Conseil de Regence - Joseph Vandenberg
1935-1935 Theodore Covias (Regent)
1935-1942 Emile Clement Vandenberg (Regent)
1942-1960 Count Dom Antonio de Sousa Fontes (Regent)
1960-2018 Fernando de Sousa Fontes (Regent)
2018-2023 Gérard Willery
2023- nuv. Jacques Charles Dubos